Men det gjorde jag. Och det var den starkaste och hemska upplevelsen nånsin. Dödsångest skulle man nog kunna kalla det.
Kan ni gissa vad det var? Jo, jag hoppade bungy jumping.
För alla er som är höjdrädda förstår vad jag snackar om. Det inget man gör bara sådär.
Först åker man upp till 80 meter. Man står vänd inåt och tittar på instruktören. Sedan vänder man sig om. Då ser man verkligen hur jävla högt upp man är. Jag såg över hela Skara. Det var en häftig känsla. Sen inser man att det är inte över än. Det är inte bara till att åka ner igen.
Utan nu ska man hoppa ner.
Instruktören räknade till 3 och sedan var det bara till att hoppa. Och jag hoppade och faller rätt ner. Då kom ångesten. Då ångrade jag mig ganska ordentligt.
Trots att man vet att man har en lina så kändes som att jag skulle åka rätt ner i marken. Jag var i just det ögonblicket livrädd och arg på mig själv att jag valt att hoppa. Sen kom rycket när linan spändes vilket gjorde det bättre en kort sekund. Sen insåg jag att jag var på väg upp igen och skulle uppleva samma hemska känsla igen. Då ville jag bara ner och började nästan gråta.
Sen slängs man fram och tillbaka några gånger och sen är det över. Då hänger man stilla i linan tills man når marken.
Jag ångrar inte att jag gjorde det. Jag är bara mest förvånad att det kändes på just det sättet som det gjorde. Alla andra som hoppade innan mig var helt lyriska och sa att det var det bästa dom gjort. Jag var mest arg och besviken när jag kom ner. Aldrig mer igen, aldrig mer igen, ekade det inne i mitt huvud. Samtidigt som jag var stolt över mig själv att jag gjorde det.
Detta kunde varit jag. Någon som känner sig sugen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar