En dag fanns han i mitt liv. Han bara stod där. Utan att jag riktigt förstod hur det hände. Då var jag inte intresserad. Vissa människor ser man inte på det sättet. Han var bara en bekant i mina ögon. Vi pratade och pratade hela kvällen. Sen dansade vi. Då märkte jag att han tittade på mig på ett speciellt sätt. Jag ignorerade detta och fortsatte ha kul. Vi skojdansade tätt intill varandra.
Sen fick jag en obehaglig känsla. Av att detta kunde uppfattas fel. Jag var ju faktiskt inte intresserad på det sättet. Jag gick därifrån.
Sen hamnade jag med en annan bekant. Tänkte inte mer på det. När jag sen återsåg honom ville han ha en puss. Bara sådär. Jag skrattade lite. Trodde han skämtade. När jag sedan insåg att han var seriös kändes det obehagligt. Jag försökte skoja bort det och sa sen att han kunde få det senare. Vi bytte nummer.
Det blev aldrig någon puss.
En månad senare träffades vi på tu man hand. Det var mysigt. Men jag var fortfarande skeptisk. Han var inte min typ. Men det var något speciellt som jag inte kunde förklara. Vet inte om det var hans skratt. Eller hans spontanitet. Eller att jag kunde vara mig själv. Nåt var det.
Kvällen slutade med en kram. Det var allt. Men kvällen slutade framförallt med en ökad hjärtfrekvens. Jag hade på något sätt fastnat. Vet inte hur det gick till.
På grund av vissa omständigheter fick vi aldrig möjlighet att träffas igen.
Men fortfarande slår mitt hjärta några extra slag när jag gör vissa saker. Som är kopplade till denna korta tid. Vissa människor kan man inte sudda ut ur sin kropp. De finns där hela tiden. Utan att man kan göra något.
torsdag 15 mars 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åh jag blir rörd! Förstår precis vad du menar med människor som bara fastnar i en :)
Jag kan också känna igen mig i det där. Även om jag försöker komma över det. Strunta i vad folk säger till stor del, och gör det som känns rätt för dig. Du ska inte vara något annat än dig själv.
Ivana: borde finnas ett specialsuddigum för såna här situationer.
Robbie: Visst är det jobbigt när det händer.
Jag lovar att strunta i vad folk säger o bara köra på.
Det är sant som de säger.... "You shouldnt regret the things that you have done, but the things you never did......" Jag vet inte om jag tror på ödet, men om det finns så kommer ni mötas igen, thats for sure honey! Haha, det är vi med broken hearts, gumman!=)
Skicka en kommentar